kvällsnovell

att tömma huvudet på tankar precis som man tömmer papperskorgen på skrivbordet i windows, man trycker på en knapp bara och så hörs ett rafsande ljud om man har ljudet på och sen är allt borta. tänk om man kunde tömma magen på känslor som slåss tömma oss på kön bli könslös är det lönlöst tror du? tänk om man kunde få detdär jobbet man sökte. tänk om det inte på varje ny arbetsplats fanns en äldre man eller gubbe eller kalla det vadfan du vill som man skulle vara illa tvungen att vara lite rädd för. lilla ungen, stumpan, tapårumpan eller kanske bara säga otrevliga ord som gör ont när de landar och tar sig in de slår rot trots att man försöker få dem att slås bort att studsa. studsa ja, som en boll fram längs gatorna, det är så man ska va om man är bra men jag.. jag då? om man har ont i ryggen redan nu, redan innan första jobbet eller första riktiga jobbet då va, vad gör man då? duger man något till då tycker ni tycker ni det ni jaha men vad bra. det är så mycket som folk säger och som de aldrig gör. snarare förgör förlöser alla onda tankar genom att inte genomföra de goda, vilken klyscha va, va tycker ni inte det? jag undrar hur i helvete man ska kunna få ett jobb när man aldrig har haft ett jobb förut. det går ju bara inte. om man inte är utbildad i flera år först, men tänk om man utbildar sig till något nu och ångrar sig sen? ska man börja om från början igen då? och tänk om man får ännu mer ont i ryggen. det vore ju förfärligt. sen kan man förstås jobba kväll/natt på puben i centrum där det bara finns män och mansögon och manshänder och förlegade mansideal förlegade manskönsfallosar som anser sig ha rätt till saker som jag anser vara förfall. jag kan ju förstås få arbeta med hushållsnära tjänster också. var är papperskorgen? jag vill slänga jobbannonserna, slänga arga gubben på jobbet vars röst ekar i mina öron efter varje avslutad arbetsdag. slänga tankarna på att allt kanske skiter sig, allt kan faktiskt skita sig, tänk om allt skiter sig vad fan gör man då? jag tänker att än så länge är det ju sommar och det finns ju fina människor också väldigt fina till och med. men då börjar känslorna slåss igen, denhär gången inte bara i magen utan högre upp också, bakom revbenen slåss de. jag förstår inte vad de håller på med. vet ni vad det egentligen är som är fel? det är inte att sitta utan el på en pendel med fel på motorn och helgalna gubben mitt emot. jag skulle stå ut med det om jag inte var så fruktansvärt rädd för det kanske skiter sig, allt kan ju faktiskt göra det tänk om allt skiter sig vad fan gör man då?