(Ganska rörigt) resonemang

Tänker: livet.
Strukturerna och begrepp som identitet och trygghet.
Pratar med någon som har varit vuxen mycket längre än jag själv om hur många det är i min generation som mår dåligt, på olika sätt. Vad det beror på. Jag tror inte att det bara handlar om att jag rör mig i kretsar som avviker från den övergripande normen, kretsar som det bedrivits forskning på som säger att vi mår sämre än medelsvensson. Att det är jobbigt att vara avvikande, att ifrågasätta och gå sina egna vägar. Självklart är det det. Men det kan inte vara den enda anledningen. Att skapa sig en identitet är nödvändigt om man interagerar med andra människor, oavsett i vilka sammanhang man gör det och på vilka och vems villkor. Så vad är det då? Vad är det som gör att unga människor i dag knaprar antideppressiva och har ångestattacker och kvartslivskriser och känner sig misslyckade? Många pratar om otrygghet. Och jag ser att den finns där, men ifrågasätter motsatsen, tryggheten. Undrar vad den är och innebär, anser att den är skapad och egentligen bara består av våra tankar om att något består. Vilket det ju inte gör. Men känslan av trygghet behövs och saknas. Vad är det som gör oss så otrygga?
En bov i mitt liv har varit den omhuldade valfriheten som prackas på mig och mina jämnåriga för jämnan. Välj stad! Välj skola! Välj utbildning! Välj karriär! Välj läggning! Välj subkultur! Välj kost, tro, familj, stil, lycka. Men välj för helvete inte fel, för då får du själv betala priset av ditt misslyckande. Till viss del kan det förstås vara bra att välja. Annars hade jag väl suttit med heteroäktenskap och skulder till banken och jobbat kontorstider och hela paketet, men det har onekligen gjort mig ganska vilsen ibland. Och: det bäddar för misslyckande. För tänk om jag väljer fel.
Detta resonemang leder mig osökt in på en annan bov i dramat. Nämligen det rysliga begreppet misslyckande. Vilket tabu! Vilken skräck! Hela samhället är uppbyggt på att vi alla ska sträva efter att uppnå personlig lycka, denna lycka finns färdigförpackad och klar; idyllen, drömmen och mallen är färdig. Det är bara att välja sig in i den med hjälp av din egen, personliga valfrihet. För det klart att du väljer lyckan. Annars är du ju dum. Alltså: när du valt gymnasium, utbildning, partner, livsåskådning, bilmodell, ekomöjlk, bank och diet skall du helst inte ha fyllt trettio och helst inte tjäna under trettio tusen i månaden och du ska helst vara känd och helst trivas och gör du inte det är du definitivt misslyckad. Synd. Men det finns ju prozac. Och du har faktiskt ingen annan att skylla än dig själv, för det var du som gjorde valen. Om dina val inte lett till bil, lägenhet, jobb och livspartner är det hög tid att börja känna sig otrygg. Och ensam. Which makes three. För ensamheten är också ett stort problem i min generation.
Eller kanske snarare ensamhetskänslan. När jag pratar problem med mina vänner är ett ständigt återkommande tema denna känsla av ensamhet. Man förväntas vilja bo själv i egen lägenhet, men vill egentligen helst bo kollektivt för att slippa sitta ensam på kvällarna, de kvällar man faktiskt inte orkar eller vill gå ut (vilket man förväntas vilja göra - misslyckat!). Det är märkligt, detdär, att man måste bo ihop för att få umgås utan att ha gjort specifika, intressanta och konstruktiva alternativt trendigt fikahängiga eller klubbcoola planer. Att man inte får träffas när man känner sig nere, utan hellre skjuter på det. Att möten med andra människor, som borde kunna erbjuda en stöd, innebär prestationsångest. När man redan har ångest är det väl det sista man behöver! Jag har hört alldeles för många berätta om hur de legat hemma på sängen med sin ångest eller gråtklump i halsen eller allmänna ensamhetskänsla, längtandes efter att få ligga på någon annans soffa i stället och vara kaos, men låtit bli att ringa till nån eftersom det inte är okej. Det är inte okej att ses om du inte kan visa upp vilken lycklig = lyckad människa du är. Att vara låg är att vara dålig är att vara (guess what!?) misslyckad. Så i stället för att finnas för varandra så fortsätter vi att dras med vår kollektiva känsla av misslyckande och ensamhet.
För vi är inte lyckade, om lyckad innebär att vara rik, smal, stark, känd, säker i alla val, ständigt kreativ, trygg i sig själv och ständigt lycklig. Men det borde inte behöva få oss att må så jävla dåligt. Det är ok att vara ensam. Alla är det. Och det finns ingen trygghet, annan än den vi själva ger varandra. Och det finns inga begrepp som lyckad och misslyckad, framförallt inga förutbestämda av samhället. Om du väljer skall det vara för att du följer magkänslan i stället för mallen, inte för att du är rädd att inte bli sedd och bekräftad och lycklig. Så. Tänker jag.