,,. (hittat i arkivet) :

sättet du sätter
luften
i rörelse när du rör dig
genom rummet.
som ljudvågor i form av din kropps kontur
slår de emot mig, tar sig in i ögon, öron, genom hud
som om jag absorberade din kropp och totalt tappade andan
obemärkt
försöker dölja andhämtningen, min vibrerande puls som antagligen
känns genom hela rummet även den.

(lite som de coola killarna på stranden som är så kralliga och står och spänner sig mot den enorma vågen
ett kort ögonblick ser de odödliga ut
sedan ser man bara en fot, eller två)

dina rörelser träffar mig i ansiktet, sätter sig i bröstkorgen, går inte att komma ifrån och
du är i allt, i luften jag andas, i ljuset, i dammkornen som dansar över ditt ostädade golv.
jag rider ut en storm när du går genom rummet.
är en storm mellan dina lakan.
obemärkt.

(de talar om känslostormar, men ordet har tappat sin betydelse. när jag säger att jag är en storm mellan dina lakan menar jag att jag är mina känslor och att skalet mellan dem och resten av världen, ytan som utgör mitt ansikte, mitt jag, har börjat krackelera. så jag sitter i din säng som en gammal antik vas och försöker hålla mig från att säga nånting, rädd för att rämna, rädd för att rinna ut. ligga utspilld över hela golvet med skärvorna omkring. rädd att du ska skära dina fötter.)