bang och bokhyllor

jag tog bussen ut till landet igår, till två generationer bakåt i tiden som börjat tröttna på ensamhet och tänker om dammråttorna ungefär "jaha. antingen städar jag bort dem och det är bara jag som ser det eller så gör jag det inte och det är bara jag som ser det med, om jag inte går hemifrån och gör någonting annat". så jag åkte dit och städade, och drog igång den gamla skivspelaren och spelade gamla skivor. spader madame och zarah leander på hög volym över de knarrande gamla golven och de dammiga tavlorna. tavlorna som är orginal och dedikerade och signerade, och jag får höra på berättelser om hur det var att bo i ett dragit rivningskontrakt mitt i stan på tidiga femtiotalet och umgås med stockholms konstnärer, tidningsfolk, författare, bohemer. en hel del stora namn. som numera bara är tavlor på väggarna eller förstahandsupplagor i bokhyllan, eller (inte så bara) berättelser för mina idla öron. jag har förresten läst ut jansson nu och börjat med alving, boken bang om bang, och jag kom att tänka på det för att mitt släktnamn nämns i hennes dagboksanteckningar. jag påminns alltså även där om det kulturella arvet och den litterära tyngden och herregud vad en kan få prestationsångest ibland. inte för att jag inte umgås i dagens dylika stockholmskretsar själv, tänker jag sen. och efter det tänker jag: som om det skulle vara mer än en pärm i bokhyllan om femtio år. förresten hade jag nog helst stannat ute på landet, isolerat mig ett slag från alla namn och hets runt rätta kretsar. åtminstone över sommaren.

Zarah Leander – Vill Ni Se En Stjärna (Wenn Der Weisse Flieder Wieder Blüht)