jag vill berätta min historia
inte nödvändigtvis för att jag vill bli hörd. jag vill mest bevisa för mig själv att jag funnits hela tiden, men jag kan inte. jag kan inte dokumentera mig, inte förklara mig och inte föreviga mig.
jag har läst gamla brev i dag. de finns här på landet. brev från 1879, till exempel. de frigjorda unga männen skriver hem och ber om pengar, de vid spisen fastgjorda gifta kvinnorna skriver och berättar om hur de längtar ut. i ett brev ber en mor sin son att övertala sin far att flytta, eftersom hon vill det men inte själv har någon makt över beslutet. sedan skriver hon att hon umgås med victoria benedictsson och att det är den enda vettiga person hon har att samtala med. jag frågar mig ivrigt vad hon hade för relation till sin man.
jag undrar vart jag kommer att gå. kan inte se någon väg utstakad, undrar när jag ska bli hel och veta var de två halvorna kan fogas ihop utan skarvar. för det är alltid två halvor av mig. ni kan kalla det manligt och kvinnligt, hårt och mjukt eller mörkt och ljust, polarisering eller dualism eller bara jag. någonstans i mitten. bara att välja garderob -
jag vill berätta min historia men tror inte på att jag kan, försökte i poesin men kände inte alltid igen mig. uttrycket är så bundet vid sin rytm och språket i sina sånger, jag vill vara konkretare än så, kasta av mig kravet att beskriva vackert. dikterna gjorde att jag kunde göra det fula fint, skriva om det på ett sätt som gjorde det tilltalande, lyfte fram någon sorts halvsann skönhet, romantiserande, ibland explicit, men ändå -
jag längtar efter det uttrycket men också efter ett annat. efter att kunna berätta någonting sammanhängande, en historia, något som inte spelar mellan mörkt och ljust, skönhet och äckel.
jag ska ta breven, läsa dem, jag ska leta fram det som gömts undan och se om jag kan göra ett pussel av historien, sammanfoga bitarna och berätta helheten. säkert är det ett vanligt drag hos unga, helt i regel med vad som förväntas av mig, att börja leta rötter och tidslinjer och band. så låt det vara det, då, låt mig vara lite vanlig.
2 kommentarer:
Jag förstår viljan att skriva för att beskriva, och förstår att du upplever att poesin är ett evigt förskönande. Men frågar mig, har du läst ex. Maldorors Sånger? (http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/rasande-sanger-mot-manskligheten-1.86826, även om jag skulle säga att den är skriven av Lautréamont vilket är det pseudonym han gick under.)
Jag har intrycket att du ändå tycker om poesin, och det vore tråkigt om du skulle överge den blott för att den nödvändigtvis skulle vara förskönande. Om Maldorors Sånger blir en ny bekantskap kanske det kan få dig att märka att poesin kan vara helt tvärtom.
hm, Maldoros sånger har jag inte läst, men däremot icke-förskönande poesi. så visst vet jag att den finns. problemet för mig ligger på det personliga planet: skriver jag poetik så fastnar jag i förskönandets gegga på en gång (inte alltid men ofta). men visst tycker jag om poesin! jag kanske bara har avgudat den lite för mycket på senaste tiden, och behöver omvärdera och kritisera mitt eget förhållningssätt till skrivandet. förnya. hursomhelst så får jag tacka för rekommendationen!
Skicka en kommentar