bränn mitt brev

här är staden, utanför fönstret. med en tjock lunta brev på skrivbordet i rummet innanför.
i södertälje hittade vi en fiskmås, inte vuxen, med en kvaddad vinge. fångade den. "inget att rädda". slog nacken av den mot ett cykelställ. det gick fort. du tittade på dina händer och sa att det kändes som om du hade någons liv där, att det var hemskt.
ett av breven är nästan 20 sidor långt, och märkt med texten "bränn mitt bref! jag ber dig!". det kändes nästan otillåtet att läsa det, som om jag borde bränt det nu eftersom det blivit kvar. men nu vet jag min morfars farmors sista ord. jag vet en hel massa nu, faktiskt; efter ett tag lär man sig att tyda den gamla skrivstilen. man lär sig favorituttryck och att känna igen drivna handstilar. och jag hittade foton i dag, också. en del av sakerna på väggarna känns igen från mormors hem. historia! jag blir så fascinerad.