Svettig sonett

Häromdagen skickade fina N. Inger Christensens Sommarfugledalen till mig, en diktsamling bestående av fjorton sonetter. Boken är otroligt väl genomarbetad. Första raden i första sonetten är sista raden i andra sonetten och så vidare, och den sista sonetten består av de fjorton föregående dikternas resp. första rader. Varje sonett består av fyra delar; de två första är fyraradiga, femfotade jambiska verser med ABBA-rim, och de kvarvarande två är treradiga; den första med CDC-rim och den andra med EDE-rim. Med andra ord: sonetten ska ha 14 rader, uppdelade i 4+4+3+3, och de ska rimma på ett himla krångligt och väl uttänkt vis. Samt innehålla ett visst antal stavelser, i en rytm av ta-tam ta-tam. Om ni förstår? Hursomhelst! Jag snöade in totalt eftersom jag tyckte att boken var så vacker. Och jag blev förvånad över det, för jag har hållit mig till mycket friare former av poesi på senare tid då jag ansett versmått vara förlegade, uttjatade och begränsande. Nu var jag tvungen att tänka om, och jag blev extremt nyfiken. Går det att skriva såhär, och ändå få sagt det man vill säga? Kan det bli både vackert och meningsfullt? Kan jag? Jag läste på, försökte skriva, och misslyckades fatalt med alltihopa. Dagen därpå fick jag se ytterliga tre sonetter i DN:s kulturblaska. Ett tecken! Tänkte jag (kanske inte, men ändå), och började skriva igen. Om det blev vackert och meningsfullt det vete tusan, men det gick i alla fall.

Jag läste boken Sommarfugledalen
och ville sedan skriva en sonett.
Jag märkte att det inte var så lätt -
men om jag inte lyckas blir jag galen!

Så efter att jag svettats hela söndan
slog jag upp dagens Dagens Nyheter;
och tror ni inte att jag då med ens fann
sonetter tre som likt tanken leker

med rim och versmått och allt som hör till
just denna typ av strängt, hårt hållen dikt?
Nu skriver jag, om jag så inte vill

en hel sonett, och även om den går
förfärligt snett så haltar den ju strikt
i gamla hederliga dikters spår.