don't let it bring you down, it's only castles burning

det fria valet. Det Fria Valet. åh. denna nyliberala tanke. det klart att alla människor ska få välja. det gör oss ju så mycket lyckligare! som i måndags, till exempel! när jag efter en veckas ont i magen bestämde mig för att det nog borde kollas upp, och således ringde till min vårdcentral och bad att få en tid. för det första var det telefonkö, men jag menar, det kan man ju förstå att de sparar in på personalen, att ha så många som svarar i telefon att det motsvarar antalet personer som ringer vore ju ändå att ta i, och totalt oekonomiskt. alltså, efter en stunds väntetid kom jag fram till en telefonist och berättade om mitt ärende. hon frågade var i magen jag hade ont, och jag berättade att det satt rätt långt ned. damen fastslog att det var till en gynekolog jag borde gå, men gjorde också klart för mig att någon sådan hade de inte på min vårdcentral. jag frågade vart jag då skulle vända mig, eftersom jag tog det som ganska självklart att de samarbetade med någon närliggande klinik som hade en gynekolog som de kunde hänvisa sina patienter till, men telefonkvinnan snäste av mig med att det ju finns många gynekologer på de olika privata klinikerna, och att jag minsann fick ta reda på själv vilken av dessa jag skulle vända mig till (valfrihet! denna underbara företeelse. och denna naiva tanke att olika fristående privata kliniker skulle samarbeta!). något förnärmad tog jag fram vårdguidenkatalogen och började bläddra. var kunde man månne finna gynekologerna? det fanns ett antal flikar att välja på, och efter en stunds letande fann jag dem under "specialläkare". jahaja. det fanns ett antal att ringa till. jag började med den mottagning som låg närmast. de tog inte in några nya patienter. en telefonkö till i onödan, med andra ord. nästa mottagning. där kunde jag kanske få en tid i november. tjena. nästa telefonkö. tyvärr, tar inte in några nya patienter. suck. ännu en. "du kan få en tid i slutet av oktober...". jag har ju ont nu! herregud. nästa. tyvärr, tar inte in några nya patienter, "du kan ju ringa till skärholmen..." var svaret när jag frågade vart i hela friden jag skulle vända mig, då. nästa telefonkö. evighetslång. gav upp. nästa telefonkö "nej, vi har inte plats...". jag började bli desperat, berättade att det inte fanns plats någonstans och fick ett nummer till en privat barnmorska i gamla stan. hej och hå. ringde dit. "jag har fullt för tillfället, ring igen nästa vecka", löd det förinspelade meddelandet på telefonsvararen. 40 minuter hade nu passerat sedan det första telefonsamtalet, och jag ringde uppgivet till vårdguiden för att fråga vad jag skulle ta mig till, eftersom inte en enda mottagning i stockholms innerstad ville ta emot mig eller svarade i telefon. killen sa att jag fick ringa en akutmottagning, inte för att det var akut, utan för att valet stod mellan det och en tid om två månader. jag fick två nummer. ringde först det ena, som gick till sös gynakut. automatisk telefonsvarare hälsade mig glatt välkommen, för att sedan förklara att de inte svarade i telefon och därför hänvisar till vårdguiden. återvändsgränd, med andra ord. bra att kommunikationen dem emellan fungerar så bra! ringde det andra numret och kom till en barnmorska vars automatiska telefonsvarare berättade att hon inte svarade i telefon, och sedan hänvisade mig till ett annat nummer. jag, nu nära ett sammanbrott, ringer detta nummer och kommer fram till en sjuksyrra som förklarar att de dessvärre inte kan ta in fler just nu, utan att jag ska ringa sös gynakut i stället. jag berättade uppgivet om mitt eviga ringande och det eviga avvisandet, samt att det inte gick att komma fram till sös och att detta var det sista stället jag kunde vända mig till. hon sa åt mig att åka direkt till gynakuten på sös i stället för att försöka ringa runt på det viset jag just gjort i nästan en timme eftersom det var vad jag blivit tillsagd att göra både av telefondam nummer ett på min egen vårdcentral och av mannen på vårdguiden. varför kunde jag inte fått veta från början att det fanns en gynakut dit jag kunde vända mig? varför fick jag inte veta någonstans på vägen att jag inte behövde ringa runt? åh, nej just det, det klart att ingen ska tala om för mig vad jag ska göra! det skulle ju vara att ta ifrån mig min valfrihet! ett sådant rån! nåväl, följdaktligen satte jag mig med min onda mage på bussen till södersjukhuset och hittade efter en del runtslussande till rätt akutmottagning och väntrum, där jag efter en timme fick träffa en sjuksköterska som ställde intima frågor om mitt sexliv och tog ett blodprov. sedan blev jag åter visad till väntrummet. det stod på en skylt på dörren att väntetiden "kan vara så lång som 4 till 6 timmar". håhåjaja. jag hade ingenting att äta med mig, och ingenting att läsa. vad trodde jag egentligen? att akuten är ett ställe där man får akut hjälp? ibland är man bra blåögd. efter åtta (8) timmar i det vidriga väntrummet, där fönstren inte gick att öppna mer än cirka 5 centimeter och en envis brud hela tiden stängde av fläkten fick jag äntligen träffa en läkare, som konstaterade att jag kommit fel. det fanns ingen gynekologisk orsak till mitt magont, utan jag borde i stället ha sökt hjälp på kirurgakuten, eftersom det enda hon kunde komma på att det skulle kunna vara var blindtarmen. dream on att jag gick och satte mig i lika många timmar till i ännu ett klaustrofobiskt väntrum, speciellt inte klockan nio på kvällen, vilket vid dethär laget var precis vad klockan var. blindtarmen får vänta till en annan dag. och alliansen kan banne mig ta sin valfrihet och stoppa upp den på något otrevligt ställe. folkhemmet står i lågor. (p.s. jag borde korrekturläsa dethär inlägget, men jag orkar inte. mors lilla lathund sa... och så vidare. d.s.)