även om den innehöll många vackra bilder. bio rio smickrade mig genom att skänka ett limiterat exemplar av filmmusiken på vinyl (nummer 65 av 499!), eftersom jag (kanske, allt var en aning förvirrat) var en av de 20 första riomedlemmarna som bokat biljetter till filmen.
vissa scener, de vackraste och de mest skrämmande, sitter kvar. andra skulle jag förmodligen knappt känna igen om någon visade mig dem nu en timme efter filmens slut, det brukar ju vara så.
men vart tog mischa vägen? och vad hände egentligen med det lilla barnet? och mannen som blev nedslagen i sin trädgård. kommer sebastians mamma någonsin få sluta leta efter sin son? vad ville denhär filmen egentligen säga sin publik? jag vet inte. men det var första gången jag var på en film där alla, precis alla, satt knäpptysta och stilla en lång, lång bit in i eftertexterna.
omslaget till erik enockssons man tänker sitt-soundtrack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar