jag lånar tove janssons ord eftersom jag inte hittar mina egna.
vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt detdär man borde.
det är så mycket saker som jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar