#

"Människor
Som barn av vår tid är vi ganska märkliga
Jag är ett barn av någon annans tid
Mitt barn är min tid som jag bidar blidkar
Med alla minnen mina minnen som jag gömmer så väl undan solen
Inget nytt
Under solen skall det gamla blekna, jag skriver
Det jag minns. Du vet, man romantiserar så gärna i efterhand
Tidens hand, tand, som tandblekning!
Så skall minnena vitna. Som en mycket vit botten under ett mycket blått hav
Så skall mitt hår också vitna när mitt enda barn överlever mig
Den dagen har jag
Kanske
Accepterat att tidens gång inte slutar
Där min väg tar slut, precis som
Jag kan se på växten när den blommar utan att sörja att den kommer att vissna och förgås.
Just så, som ett barn av någon annans tid, skall jag, kvinnan med det vita håret, se in i ögat av tidsåldrar och tänka:
Blott minnet är evigt, resten är förgånget
Med mig."