skrivkramp, dagboken förblir tom och ni får inte fråga vad jag tänker på.

när orden gömmer sig i bakhuvudet
fingrarna letar över tangentbordet
efter rätt knappar att trycka ned;
inte bara i en given ordning utan precis rätt
precis rätt knappar ska man trycka på
alltid rätt och
aldrig fel eller bakvänt. det går liksom inte då,
när man allra helst vill skriva de oumbärligaste orden
ta dem ur din mun
jag vill inte leta, vill veta, vill
låta dem bli rätt, inte tvinga fram
detdär som skall få er att läsa och tänka:
jisses. här finns potential!
nej.
herregud vad svårt man kan göra allting.