please tell me i'm still young and unenlightened!

om jag åker på popfestival någon fler gång i livet kommer jag nog framstå som avskräckande exempel för yngre generationen sprejade luggar, genom att med upphetsad blick göra bort mig när jag frågar efter tårta i stället för gratis öl.

jag insåg i går att sommarens blandband 2009 fortfarande ligger ofulländat (läs: innehållandes endast en enda låt) och skräpar i lägenheten. det aktiva bandblandandet upptog en alltför kort period av mitt liv, och den perioden infann sig dessutom när jag var ungefär fjorton (vilket förstås betyder att de band jag ambitiöst mixade ihop inte alls lever upp till vad jag kunde ha åstadkommit i blandbandsväg i dag) (de gavs dessutom i de flesta fall bort till töntiga, äldre popkillar med snedlugg som jag vid den tidpunkten fortfarande fann exotiska och balla). jag funderade en stund på om jag inte borde ge mixtapet en välförtjänt renässans i mitt liv, plocka fram diverse lp-skivor, vanliga skivor, och, förstås, muddra mitt itunes-bibliotek efter bortglömda skatter för att sedan ägna minst fem timmar åt hängivet blandande. det kändes onekligen frestande. ett tag. sedan vandrade tanken vidare. vad ska jag egentligen med ännu ett blandband till? jag menar, jag har ju aldrig med mig min bandare längre ändå. den är ungefär som festivalsomrarna innan man hade börjat inse vanvettet med att sova i tält: jävligt kul när man just upptäckt dem men nu ganska avlägsna. efter denna dystopiska tankegång - att jag inte bara tröttnat på blöta sovsäckar, öl i håret, tandkräm i näsan och campgrannar som använder sin medhavda mat till att göra märkliga installationer på marken av (alltid precis där alla ska gå), utan även på att släpa runt på en förhållandevis charmig bandare med monoljud och singalong-mikrofon - inser jag att jag lika gärna kan dra till med ännu ett citat i dag. denna gång blir det johan glans som får föregå med självinsiktsfullt exempel: steget härifrån till bröstkarameller är jävligt kort.