ett inlägg skrivet på lite för mycket frustration

Dethär systemet måste gå under.
Att den ekonomiska krisen är ett faktum är nog de flesta överens om (även om flera av de stora dagstidningarna vill försöka påstå att den har vänt, vilket strider mot både statistik och vanligt sunt förnuft), men hur den ska få ett slut verkar få vara överens om. Ärligt talat känns det som om allt för många inte ens har tänkt på den saken. De blir av med sina arbeten, väntar månader på bidragspengar och söker förgäves jobb på arbetsförmedlingens platsbank, men de inser inte vad det egentligen är som händer. Denhär krisen är kapitalismens kris, och den går inte att vänta ut. För, ärligt talat, vad är det i så fall som vi skulle vänta på? Och vad är det, egentligen, vi gör under tiden vi väntar? Vad är det fackföreningarna gör när de går med på sänkta löner mot sänkt arbetstid, bara "så länge" och "under tiden vi väntar"? Jo, de stöttar det system som de själva blir lidande av. Kapitalismens kris skördar offer, och genom att inte göra något motstånd hjälper vi kapitalismen på fötter igen. Där kommer den sedan befinna sig i, säg, max tio år, sedan kommer nästa kris. Som skördar ännu fler offer. Som böjer sig i väntan på att krisen skall gå över. Kapitalismen är dödsdömd. Dethär systemet måste gå under. Vi kan inte bara passivt acceptera att gå utan jobb, utan anställningsskydd, utan a-kassa eller med hälften så höga löner som vi förtjänar. Vi blir utnyttjade och får leva under usla förhållanden bara för att hjälpa det system som vi blir utnyttjade av. Jag undrar när indoktrineringen började. När började folk se förbi att de är slavar under ett system? När började folk att bara se till sig själva och sin egna lilla kärnfamilj i stället för att se att de är en del i något så fruktansvärt mycket större? För kapitalismen är stor. I dag är den i princip världsomspännande. När blev folk så hjärntvättade att de gnäller på fikarasten men tror att det enda alternativet är ett nytt Sovjet? Det känns ungefär som bilden av feminister som manipulerades in i det kollektiva medvetandet under åttiotalet, som gör att varje gång man säger ”feminist” så målas nidbilden av galna manshatande pälsmonster som försummar sina familjer upp för folks ögon. Sovjet är inte det enda alternativet. Det finns inte bara kapitalism/kommunism. Se bara hur länge mänskligheten faktiskt har existerat. Ganska många tusen år. Överväg sedan hur länge det samhällssystem vi lever i nu har funnits. Ungefär hundra år. Och vad hade vi innan dess? Inte var det global kommunism, i alla fall. Med det menar jag inte att vi skall gå tillbaka till det feodala ståndssamhället, men att det finns så oändligt många fler möjligheter än två. Ändå känns det som att människor i allmänhet inte över huvud taget ifrågasätter det samhälle vi lever i. Inte alls. De verkar i ärlighetens namn inte ens se att det kan finnas andra alternativ. Nej, då kommer bara nidbilderna och skräckexemplena in i samtalet. Men det måste finnas någonting annat. Det måste finnas någonting annat. Vi kan inte ha det såhär för alltid. Dethär systemet måste gå under. Och frågan är om det inte är precis det som håller på att hända. Om vi bara inte hjälper kapitalisterna att överleva den kris som de själva har skapat. För de är beroende av den hjälpen, av att vi offrar oss för systemets överlevnad. Vi borde inte ställa upp på det. Vi borde rätt och slätt se till att dethär systemet går under. Snarast.